smärta rynkad panna, i det hon gjorde sig redo att stiga ur och önskade, att farbrodern måtte taga hand om henne i stället för om hennes bagage.
Hur han gjorde det, visste Rose aldrig, men Mac hade henne uppför yttertrappan och på soffan i salongen, innan hon hunnit sätta foten på marken.
— Så där ja — denna sida uppåt och försiktigt! Och kom ihåg, att jag blir din betjänt, om din vrist bereder dig obehag, så att du måste hålla dig stilla. Det är endast rättvist, förstår du, för jag har inte glömt, hur hygglig du varit mot mig. Och Mac gick ut efter Phebe, så uppfylld av tacksamhet och välvilja, att till och med hans blåa glasögon strålade.
XV.
ÖRHÄNGEN.
Roses vrickning visade sig vara ganska allvarlig, till följd därav att den blivit försummad, och d:r Alec förordnade, att hon skulle hålla sig i stillhet i minst fjorton dagar. Hon stönade men vågade icke beklaga sig rent ut, ty hon fruktade, att gossarne i så fall skulle komma med några av de små predikningar om tålamod, som hon avlevererat till deras förmån.
Nu var det Macs tur, och han betalade hederligt sin skuld, ty eftersom han icke fick gå i skolan, hade han gott om tid och ägnade Rose största delen därav. Han tog många steg för henne och tillät till och med, att hon lärde honom att sticka, sedan han förvissat sig om att mången präktig skotte kunde konsten »att klirra med stickorna». Men innan han samtyckte, blev hon nödsakad att avlägga ett högtidligt tysthetslöfte, ty fast han icke fäste sig vid att bli kallad »Innanfönster», var dock »mormor» mer än hans gossesjäl kunde uthärda, och så fort någon av klanen var i antågande, försvann stickningen med ens, vilket icke förbättrade den.
En vacker eftermdidag i oktober satt Rose i soffan i övre hallen och arbetade, under det att Jamie och Sno-
