Han räddade henne naturligtvis, och när hon fann sig tryggt omgärdad av hans starka arm, erkände hon sin dårskap så ödmjukt, att gossarne efter ett gott skratt kommo överens om att förlåta henne och skjuta all skulden på fresterskan Ariadne. Till och med d:r Alec blidkades till den grad, att han föreslog två guldringar i öronen i stället för en av koppar i näsan — något som tydligt utvisade, att om Rose hade sitt köns hela svaghet för nipper, så hade han sitt köns hela obeständighet och lätthet att ge efter för en söt och ångerfull flicka och mot bättre vetande ge henne, vad hon önskade sig.
XVI.
BRÖD OCH KNAPPHÅL.
— Vad i all världen sitter min flicka här och funderar på med så allvarlig uppsyn? frågade d:r Alec, när han en novemberdag kom in i biblioteksrummet och fann Rose sittande där med hopknäppta händer och mycket tankfull uppsyn.
— Farbror, jag vill ha ett allvarligt samtal med dig, om du har tid.
— Står helt och hållet till din tjänst, sade han och slog sig ned bredvid henne. Då sade hon mycket allvarligt:
— Jag har försökt tänka efter, vilket yrke jag bör lära mig, och nu vill jag ha ditt råd.
— Yrke, mitt kära barn? Och d:r Alec såg så förvånad ut, att hon skyndade sig att förklara saken.
— Jag glömde, att du inte känner till samtalen i Cosey Corner. Förstår du, vi brukade sitta under träden och sy och prata — alla damerna, menar jag — och jag tyckte mycket om det. Mor Atkinson tyckte, att alla bör kunna ett yrke, så att de kan livnära sig, för rika kan bli fattiga, och fattiga måste arbeta. Hennes flickor var mycket duktiga och kunde göra allt möjligt, och tant Jessie tyckte, att den gamla damen hade rätt,
