— Vad du säger! Låt mig titta på den där boken ett ögonblick, sade tant Clara och granskade med mera aktningsfull min illustrationerna, ty om den eleganta mrs Van Tassel använde »dessa förskräckliga saker», dög det inte för tant Clara, att hon, trots sina fördomar, kom på efterkälken.
D:r Alec såg på mrs Jessie och smålog, ty »lilla mor» hade varit invigd i hemligheten och hade nu mycket roligt. Jag tänkte just, att det skulle göra slag i saken, sade han och nickade.
— Jag väntade inte på att mrs Van skulle visa vägen, utan jag har för en gångs skull anlagt ett nytt mode före Clara, så snart får du kanske se mig leka hök och duva med Rose och gossarne, sade mrs Jessie och nickade åt honom.
— Vilken väljer du, Rose? frågade d:r Alec.
— Den här naturligtvis, svarade Rose med ens. Den andra är fashionabel och — ja, jag måste säga det — även vacker, men den är mycket tung, och jag skulle bli tvungen att gå omkring som en vaxdocka, om jag bar den. Jag är tant Clara mycket tacksam, men jag behåller den här, om jag får.
Rose talade milt men bestämt, ehuru hennes blick hade ett uttryck av saknad, när den föll på den andra dräkten; och det var ju också helt naturligt, att hon önskade se ut som andra flickor. Tant Clara suckade, men farbror Alec smålog och sade hjärtligt:
— Tack, mitt kära barn! Läs nu den här boken, så kommer du att förstå, varför jag ber dig därom. Om du sedan så önskar, skall jag ge dig en ny lektion; du bad om en i går, och den här är nödvändigare än en i franska eller att sköta ett hushåll.
— Åh, vad är den således i? Och Rose grep ivrigt boken, som tant Clara kastat ifrån sig med en min av avsky.
Ehuru d:r Alec var fyratio år, var den gossaktiga lusten att gnabbas ännu icke död inom honom, och eftersom han kände sig helt glad över sin seger, kunde han icke motstå frestelsen att chockera tant Clara genom att antyda ohyggliga möjligheter, så han svarade:
— Fysiologi, Rose. Skulle du inte vilja studera medicin med onkel som lärare och vara redo att åtaga
