förfäran nära att släppa en hink med varmt vatten, ty hon kände icke till något om sjukdomar och Debbys antydan hade en hemsk klang för hennes öron.
— Hysj! befallde doktorn i en ton, som gjorde slut på alla förutsägelser och kom alla att lyda honom.
— Gör det så bra som möjligt för henne, och när hon ligger, kommer jag in och säger god natt, tillade han, när badet var färdigt och filtarna värmdes framför brasan.
Sedan gick han in till tant Peace och omtalade helt glatt för henne, att det bara var en förkylning, varpå han marscherade av och an i hallen, ryckte sig i skägget och rynkade pannan, ett tydligt bevis på ängslan.
— Jag tänkte just, att det skulle vara alltför stor tur att inte misslyckas en enda gång på ett helt år. Fördömelse över mitt egensinne! Varför lydde jag inte Myras råd och höll Rose kvar hemma? Det är inte rättvist, att det stackars barnet skall få lida för mitt syndiga självförtroende. Hon skall icke lida för det! Lunginflammation! Jag trotsar lunginflammation! Och han skakade sin knutna hand mitt för det fula ansiktet på en indisk avgudabild, som händelsevis stod framför honom, som om denna särskilda fula gud hyst agg mot hans egen lilla gudinna.
Men det oaktat sjönk hans mod, när han återsåg Rose, ty plågorna hade tilltagit, och badet och filtarna och sängvärmaren och det sjudheta sagoteet hade varit alldeles gagnlösa. Inte på många timmar blev det någon sömn av för det stackars barnet, och de, som med ängsliga miner förflyttade sig omkring henne, voro alla uppfyllda av onda aningar.
Mitt under den värsta paroxysmen kom Charlie med en hälsning från sin mor och blev emottagen av Phebe, som med dyster uppsyn kom ned med ett senapsplåster, som icke gjort minsta nytta.
— Vad sjutton står på? Ni ser lika dyster ut som en gravvård, sade han, då hon höjde handen för att uppmana honom att sluta vissla.
— Miss Rose är förfärligt sjuk.
— Åh, tusan, är hon det!
— Svär inte, mr Charlie. Hon är det verkligen, och det är mr Macs fel. Och Phebe omtalade i skarp ton
