Sida:Åtta kusiner 1926.djvu/148

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

och när hon sedan såg, hur patetisk hans stumma förtvivlan var, drog hon ned hans huvudet och sade milt:

— Jag ville inte kyssa dig under misteln, men nu skall jag göra det, för jag vill, att du skall vara säker på att jag förlåtit dig och älskar dig lika mycket som förr.




XXI.
FREDSMÄKLERSKA.

— Steve, jag vill, att du skall tala om en sak för mig, sade Rose till dandyn, som stod framför spegeln och gjorde grimaser, medan han väntade på svar på en biljett från modern till tant Plenty.

— Kanske jag gör det, kanske inte. Vad är det?

— Har inte Arch och Charlie grälat?

— Det kan nog hända. Vi grabbar har ofta små gruff, förstår du. Jag tror, att jag håller på att få en vagel på styrbords öga. Och Steve låtsades vara upptagen av att granska sina gula ögonhår.

— Nej, det där duger inte. Jag vill veta allt, för jag är säker på att det är mer än ett »lite gruff!» Seså, Steve, tala nu om alltsammans, så är du snäll.

— För sjutton, du vill väl inte, att jag skall bli en skvallerbytta? brummade Steve och slet sig i håret, såsom han alltid gjorde, när han blev förbryllad.

— Jo, det gör jag, svarade Rose, ty hon såg på hans uppsyn, att hon hade rätt, och beslöt att få ur honom hemligheten, om det kunde göras medelst lirkning. Jag vill inte, att du skall omtala allt för alla, men för mig kan du det, och du måste göra det, för jag har rättighet att få veta det. Ni gossar behöver någon, som ser efter er, och det ämnar jag göra, för flickor är präktiga fredsmäklare och vet, hur folk skall tas. Det har farbror sagt, och han misstar sig aldrig.

Steve skulle just hånskratta åt tanken på att hon skulle se efter dem, då han plötsligt kom att tänka på ett sätt att tillfredsställa Rose och samtidigt själv draga fördel därav.

— Vad ger du mig, om jag omtalar vartenda dugg