Sida:Åtta kusiner 1926.djvu/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
11
ÅTTA KUSINER

sett dem komma flängande, ibland i sina båtar, ibland till häst. Om ni tycker om båtar och hästar, får ni väldans roligt.

— Men det gör jag inte! Jag är rädd för hästar, båtar gör mig sjösjuk, och jag hatar pojkar! Och stackars Rose vred sina händer vid tanken på sina förfärliga framtidsutsikter. En av dessa fasor hade hon kunnat uthärda, men alla tillsammans blevo för mycket för henne, och hon började tänka på ett snart återvändande till den avskydda pensionen.

Phebe skrattade åt hennes förtvivlan, så att bönorna dansade i skålen, men försökte trösta henne genom att påpeka en utväg till räddning.

— Kanske er farbror tar er med sig till någon plats, där det inte finns några pojkar. Debby säger, att han är riktigt snäll och vänlig och alltid har en massa vackra saker med sig, när han kommer hem.

— Ja, men förstår ni, det är ytterligare ett av mina bekymmer, för jag känner inte alls farbror Alec. Han var knappast någonsin hemma hos oss, fastän han mycket ofta skickade mig vackra presenter. Nu tillhör jag honom och måste lyda honom, tills jag är aderton år. Jag kommer kanske inte alls att tycka om honom, och det oroar mig hela tiden.

— Välan, jag skulle inte göra mig några bekymmer i onödan, utan ha riktigt trevligt. Jag skulle då säkert tycka, att jag hade det på gaffeln, om jag hade anhöriga och pengar och ingenting annat att göra än att roa mig — började Phebe, men kom ej längre, ty ett plötsligt dån där ute kom dem båda att spritta till. Det är åskan! sade Phebe.

— Det är en cirkus! utbrast Rose, som från sin upphöjda plats hade uppfångat en skymt av något slags kärra och flera ponnier med fladdrande manar.

Dånet upphörde, och flickorna skulle just fortsätta sitt förtroliga samtal, då gamla Debby kom in, en smula tvär och sömnig efter sin middagslur.

— Ni är väntad i salongen, miss Rose.

— Har det kommit främmande?

— Små flickor skall inte göra frågor, utan göra, som de blivit tillsagda, var allt, Debby svarade.

— Jag hoppas, att det inte är tant Myra; hon gör