och jag känner mig aldrig riktigt utvilad efter min sömn.
— Vad gör du hela dagen?
— Åh, jag läser och syr lite och sover lite, och så sitter jag hos tant.
— Springer du inte ute i det fria eller hjälper till i hushållet eller rider?
— Tant Plenty säger, att jag inte är nog stark för mycket motion. Ibland far jag ut och åker med henne, men jag tycker inte, att det är roligt.
— Det förvånar mig inte alls, sade farbror Alec till hälften för sig själv. Så tillade han på sitt livliga sätt: Vem har du att leka med?
— Ingen annan än Ariadne Blish, och hon var en sån gås, att jag inte härdade ut med henne. Gossarna var här i går. Det tycktes vara ganska trevliga, men med dem kunde jag naturligtvis inte leka.
— Varför inte det?
— Jag är för gammal att leka med gossar.
— Visst inte! Det är just vad du behöver, ty du har blivit alldeles för mycket bortklemad. De är präktiga pojkar, och eftersom du kommer att umgås med dem under de närmast följande åren, kan du lika väl genast bli god vän och lekkamrat med dem. Jag skall söka ut några flickor också, om jag kan få tag i några, som inte blivit förstörda genom en bakvänd uppfostran.
— Phebe är förståndig, det är jag säker på, och jag tycker om henne, fastän jag i går såg henne för första gången.
— Och vem är Phebe, om jag får lov att fråga?
Rose berättade ivrigt allt, hon kände till, och farbror Alec hörde på med ett litet småleende på lur i mungiporna, ehuru hans ögon voro mycket allvarliga.
— Det gläder mig att se, att du inte är aristokratisk i dina böjelser, men jag kan inte få riktigt klart för mig, varför du tycker om den där unga damen från fattighuset.
— Du skrattar kanske åt mig, men det gör jag verkligen. Jag kan inte säga, varför, men hon förefaller så lycklig och flitig och sjunger så vackert och är tillräckligt stark att skura och sopa och tycks inte ha
