tog ingen notis därom, och strax efteråt fördrev han den genom att säga:
— Bland mina grejor har jag en vacker liten bägare — den skall du få att dricka din mjölk ur, ty den är gjord av något trädslag, som anses förbättra allt, som kommer i den… Det påminner mig om en annan sak; en av de packlårar, som Phebe ville hala upp hit i går kväll, är avsedd för dig. Som jag visste, att jag vid min hemkomst skulle finna en färdiggjord dotter, samlade jag på hemvägen ihop alla möjliga småsaker, i förhoppning att hon bland dem skulle finna något, hon tyckte om. Tidigt i morgon skall vi rumstera om ordentligt. Men här kommer vår mjölk! Jag föreslår miss Rose Campbells skål — och dricker den av hela mitt hjärta!
Det var omöjligt för Rose att se sur ut, när hon framför sig hade utsikten till en hel lår full med förtjusande presenter, så hon smålog, när hon drack sin egen skål och fann, att nysilad mjölk inte alls var någon otäck medicin.
— Nu måste jag ge mig i väg, innan jag blir ertappad med peruken i oordning, sade d:r Alec och gjorde sig redo att bege sig ned samma väg, han kommit upp.
— Går du alltid ut och in som en katt, farbror? frågade Rose, som kände sig mycket road av hans egendomliga uppträdande.
— Som pojke brukade jag smyga mig ut genom fönstret för att inte störa tanterna, och nu tycker jag ganska bra om det, för det är den kortaste vägen, och det håller mig vid vigör, när jag inte har någon rigg att klättra i. På återseende vid frukostbordet! Han klättrade ned för stuprännan och försvann bland de knoppande kaprifolierna där nere.
— Är han inte en skojig förmyndare? sade Phebe, i det hon avlägsnade sig med kopparna.
— Han är mycket snäll och vänlig, tycker jag, svarade Rose, och följde efter för att slå sina lovar kring de stora packlårarna och undra, vilken av dem som var hennes.
När onkeln kom ner för att äta frukost, satt Rose
