— Nå, kära barn, hur har du det nu? Bättre än för en vecka sedan, hoppas jag?
— Tant Jessie, jag tror, att jag blir mycket lycklig nu, när farbror kommit hem. Han gör de allra besynnerligaste saker, men han är så snäll mot mig, att jag icke kan undgå att älska honom. Och sedan kröp Rose närmare intill »lilla mor», omtalade allt, som hänt, och slöt med en hänförd skildring av lådans innehåll.
— Jag är mycket glad. Men Rose, jag måste varna dig för en sak — låt inte farbror Alec skämma bort dig!
— Men jag tycker om att bli bortskämd, tant lilla!
— Det betvivlar jag inte, men om du skulle utfalla dåligt, när året gått till ända, blir han klandrad, och hans experiment kommer att visa sig vara misslyckat. Det vore skada, icke sant? I all synnerhet som han vill göra så mycket för dig och kan göra det, om inte hans vänliga hjärta leder honom vilse.
— Det har jag aldrig kommit att tänka på, och jag skall försöka att inte bli bortskämd. Men hur skall jag kunna undvika det? frågade Rose ängsligt.
— Genom att inte klaga över de hälsosamma saker, han ger dig, genom att visa honom villig lydnad såväl som kärlek samt genom att till och med göra små offer för honom.
— Det skall jag verkligen försöka! Och får jag komma till dig, tant, när jag oroar mig för saker och ting? Farbror sade, att jag skulle göra det, och jag tror inte, att jag skulle vara rädd för dig.
— Det får du, min älskling! Det är här, som bekymmer bäst botas, och det är för det, som mödrar finnas till, inbillar jag mig. Och tant Jessie drog ned det lockiga huvudet mot sin axel med en öm blick, som utvisade, att hon visste, vad slags medicin barnet bäst behövde.
Det kändes så ljuvt och härligt, att Rose satt tyst en liten stund och njöt därav. Så sade en liten röst:
— Mamma, tror du inte, att Snokis skulle vilja ha några av mina snäckskal? Rose har givit Phebe några av sina vackra saker, och det var mycket snällt av henne. Får jag det?
— Vem är Snokis? frågade Rose och tittade upp.
— Min docka. Vill du titta på henne? frågade
