lif var en beständig strid med naturen och människorna, och derför voro ock deras gudar beständigt inbegripna i strid. Ja, kamp och strid utgör sjelfva kärnan i våra förfäders religion, det väsentliga i detta lifvet och det, som var att hoppas i det tillkommande. Derför går också de flesta gudanamnens betydelse derpå ut, och gudarna äro till en stor del stridsgudar i egentlig mening, och alla skulle de en gång deltaga i den sista stora striden. Våra hedniska förfäder trodde likväl ej ensamt på krig och örlig, på striden för dess egen skull, utan på en kamp för det rätta, samt på ett lif och en vedergällning efter döden. Ett drag af ännu djupare betydelse egde ock den forna nordmannatron, och det var föreställningen derom, att denna verlden med allt, som deri är, en gång skulle upphöra (Ragnaröksmyten) för att lemna rum för en ny och skönare tillvaro, en tillvaro utan strid och möda, utan synd och sorg och död. Denna djupsinniga och upplyftande föreställning höjer den gamla nordmannatron öfver alla andra former af religiös tro, hvilka före kristendomen framträdt[1].
Nordiska mytologien sönderfaller i tre hufvudafdelningar:
1) skapelsen, tingens blifvande och allt det, som hör till förberedelsen för lifvet;
2) lifvet sjelft, gudalifvet, d. v. s. naturens och människornas lif;
__________
- ↑ Jfr C. Säve: Om de Nordiska Gudanamnens betydelse.
