I.
Skapelsen. Verlden.
A. Skapelsen.
§ 1. Begynnelsen.
Långt förr, än jorden var skapad, fans ett gapande svalg, Ginnungagap. På dess norra och södra sida lågo tvänne verldar: Nifelheim (forn-nord. Niflheimr) i norr, dimmans och köldens verld, samt Muspell (fn. Múspell) i söder, eldens verld. Midt i Nifelheim var brunnen Hvärgälme (fn. Hvergelmir), från hvilken utströmmade tolf floder, Elivågor (fn. Élivágar). Vid gränsen af Muspell, der allt flammar och brinner, sitter Surt (fn. Surtr) med ett brinnande svärd och vaktar.
Ginnungagap[1] af gina, gapa; jfr. adj. ginn, vid, stor, endast brukligt i sammansättningar. Niflheimr af nifl (jfr t. nebel), dimma, och heimr, verld, hem. Múspell, fht. Múspilli, är ett urgammalt ord och kan, hvad beträffar slutet, hänföras till spilla, tillintetgöra, samt är troligen en omskrifning på elden såsom ödeläggande. Hvergelmir, »kittelbrusare», af hverr, kittel, och gelmir af galm, larm, brus (ej i st. för gemlir af gamall, gammal). Élivág, pl. -ar, stormflod, af él, stormby, orkan. Surtr, svart, svartbrun, svart af brand (jfr d. sort); namnet har två former: Surtr och Surti.
- ↑ De forn-nordiska (isländska) namnens betydelse och härledning blifva på detta sätt öfverallt angifna.
