gud omtalas blott på detta ställe i Snorres Edda, och han förekommer åter först efter verldens undergång (Petersen, Nordisk Mytologi, sid. 53).
§ 3. Gudarnes skapande.
Då isen smälte, uppstod äfven kon Ödhumla (fn. Auðhumla), från hvars spenar utströmmade fyra mjölkfloder, som närde Yme. Sjelf närde hon sig genom att slicka de rimfrostbelagda saltstenarne (salta isblocken). Första dagen, som hon slickade stenarne, framkom om aftonen ur dem en mans hår, nästa dag en mans hufvud, och tredje dagen var det en hel man. Denne hette Bure (fn. Buri), var fager till utseende, stor och stark. Han födde en son, som hette Bur (fn. Burr, Börr). Bur fick till hustru en qvinna vid namn Bästla (fn. Bestla), dotter till jätten Böltorn (fn. Bölþorn), och födde med henne tre söner, Odin (fn. Oðinn), Vile (fn. Vili) och Vi (fn. Vé), hvilka voro de förste gudar.
Auðhumla är af osäker betydelse, då namnet kan härledas så väl af adj. auðr, öde, som af subst. auðr, rikedom, eller af prefixet auð-, lätt; humla af hum, skymning. Buri, den aflande, Burr, den aflade, fadern och sonen, af bera, bära, föda. Bestla måhända af bestr, bäst; Burr förband sig med det bästa af den låga materien (?). Bölþorn eller Bölþorr (Bölþurs?) af böl, elände; således: Olyckstörne eller olycksjätte — det dåliga. Oðinn; se § 12. Vili är det nysvenska vilje. Vé (Vi) betyder ett heligt ställe, helgedom och den frid, som hvilar deröfver; ordet återfinnes i många ortsnamn, t. ex. Frövi, Locknevi, Odensvi m. fl.
Det högre lifvets frö ligger i saltstenarne; ur materien frambryter anden och förbinder sig med henne för att i denna förbindelse blifva medveten af sig sjelf; resultatet är sjelfmedvetandet såsom makt gent emot materien, och detta är Odin, Vile och Vi, gudaslägtens begynnelse. Odin är anden, den lefvande kraften
