Då Yme föreställer den råa massan, måste han dräpas, d. v. s. sönderslås, på det att hvarje enskild del måtte få sin bestämda gestalt. Ändamålsenligheten i den nordiska framställningen är ögonskenlig. Störst är likheten mellan denna och en myt från Kokinkina, enligt hvilken verlden skapades af jätten Bamios kropp: himmelen af hjernan, sol och måne af ögonen, jorden af köttet, klippor och berg af benen, växter af håret (Petersen, sid. 56).
§ 5. Himlakropparne. Tidens indelning. Vinden. Regnbågen.
Himlakropparne uppstodo af de gnistor, som kastades ut från Muspell och foro lösa omkring. Burs söner anvisade dem plats, satte dem på himmelen att upplysa verlden samt ordnade deras gång. Derigenom ordnades natt och dag och årsräkning. Mundilföre (fn. Mundilfoeri) hette en man, hvilken hade en son och en dotter, som voro så fagra, att han kallade sonen Måne (fn. Máni) och dottern Sol (fn. Sól). Gudarne, som vredgades öfver detta öfvermod, togo de båda syskonen och satte dem upp på himmelen. De läto Sol köra de hästar, som draga solens vagn, hvilken gudarne skapat af Muspells eldgnistor. Dessa hästar heta Årvak (fn. Árvakr) och Allsvinn (fn. Alsvinnr l. Alsviðr). Under deras bogar satte gudarne blåsbälgar för att svalka dem, och mellan solen sjelf och jorden satte de en sköld Svalin (fn. Svalinn), enär hennes glans annars skulle sveda allt. Måne styr månens gång och råder för ny och nedan, som de välgörande makterna skapade till årsräkning åt människorna. Solens och månens snabba lopp förorsakas af förföljande ulfvar (jättar i ulfhamn): Skall (fn. Sköll), som vill gripa solen, och
