(fn. Völund) och hans bröder. Dvergarne deremot uppträda såsom individer, då de vid vissa tillfällen förfärdiga allahanda redskap åt gudarne. Af dem funnos tre afdelningar, hvardera med sin höfding: Modsogne (fn. Motsognir, saft- eller kraftsugaren) Durin (fn. Durinn af dur, slummer) och Dvalin (fn. Dvalinn af dvali, dvala, sömn).
Vättar (fn. Vættir) är ett gemensamt namn för flere liknande väsenden, som förekomma i sånger och sagor, samt i folktron under olika namn. De omtalas i synnerhet såsom beskyddare af enskilda ställen. Slutligen har man hafsmän och näckar (flodgubbar). Märk folktron om dvergar, troll, nissar, tomtar och lyktgubbar!
Vættr, pl. -ar, ting, oting; t. vicht, hvaraf nicht.
§ 10. Åsar.
Åsar (fn. æsir, af sg. áss) kallas verldens skapare eller ordnare och upprätthållare. De äro tankens och lifvets andar, som genomströmma hela naturen och söka böja henne under den andliga viljan. Dagligen samlas de för att rådslå om verldens öde. Dem tillägges mänsklig gestalt och mänskligt uppträdande, men allt i högre och ädlare mått; de höra och se skarpare samt färdas med oändlig snabbhet. Odin tillägges allmakt; alla kallas blida, hulda, välgörande, visa, höga, heliga. Åsagudarne uppräknas i Snorres edda i följande ordning: Odin (fn. Óðinn), Tor (fn. Þorr), Balder (fn. Balður), Njord eller Njärd (fn. Njörðr; egentligen en af vanerne), Frö eller Frej (fn. Freyr; också en af vanerne), Ty (fn. Tyr), Brage (fn. Bragi), Heimdall (fn. Heimdallr), Höd (fn. Höðr), Vidar (fn. Viðarr), Vale (fn. Vali), Ull (fn. Ullr), Forsäte (fn. Forseti), Loke (fn. Loki, uttalas Låke).
