hans väsen i en mängd strider mot gudars och människors fiender, jättarne.
Tor och Rungne. Jätten Rungne (fn. Hrungnir) hvars hufvud, hjerta och vapen voro af sten, hade utmanat Tor till envig. Såsom medkämpe stod vid hans sida lerjätten Mockerkalfve, och Tor åtföljdes af sin tjenare Tjalfve. Denne sprang till Rungne och gaf honom det rådet att lägga skölden under fötterna, emedan Tor, såsom han sade, skulle anfalla honom nerifrån. Då kastade Rungne skölden under fötterna och fattade sin stenklubba med bägge händerna. Derpå förnam han blixt och dunder, och såg Tor träda fram i sin åsakraft. Tjalfve gick mot Mockerkalfve, som föll med ringa ära. Tor kastade sin hammare mot Rungne, hvilken åter kastade sin klubba mot Tor. Hammaren och klubban möttes i luften, hvarvid klubban sprang sönder i små bitar, af hvilka några foro så hårdt i hufvudet på Tor, att han föll till jorden. Hammaren åter träffade Rungne midt i hufvudet, så att hufvudskålen krossades. Jätten föll omkull, och hans ena fot kom att ligga öfver Tors hals. Tjalfve gick dit för att hjelpa Tor, men kunde icke. Så snart åsarne sporde, att Tor var fallen, kommo de äfven alla för att lyfta bort foten, men kunde ej rubba honom från stället. Då kom Magne, Tors och jättinnan Järnsaxas son, som blott var tre nätter gammal. Han lyfte bort foten som ett intet, och sade: »Det är stor skada, fader, att jag kom så sent; denna jätte, tänker jag, kunde jag hafva slagit ihjäl med min näfve». Tor reste sig då upp och helsade vänligt sin son och sade, att han nog skulle blifva en dugtig karl, »och vill jag», tillade han, »gifva dig hästen Guldmanke, som Rungne egde». Odin sade då, att det icke var rätt, att han gaf denne präktige häst åt en jättinnas son, och ej åt sin fader.
Hufvudtanken i denna myt är: ljungelden slår ner i fjället och splittrar det.
