46
till hafvet, kan du se, i huru hög grad det är minskadt och du åstadkommit ebb deri. Att du kunde lyfta katten med ena foten från jorden förfärade alla, ty det var Midgårdsormen. Brottningen med Älle var också ett stort under, ty så stark har ingen varit eller skall blifva, att ej ålder får bugt med honom. Nu skiljas vi åt, och bäst är det för båda parterna, att J icke oftare besöker mig; ty en annan gång skulle jag också värja min borg med samma eller andra konster.» Då Tor hörde detta, grep han hammaren och svängde honom i luften; men då han skulle slå till, var Utgårda-Loke försvunnen. Han vänder sig om till borgen att förstöra den samma, men ser endast sköna och vida slätter, ingen borg. Han vänder då åter om och drager å stad till Trudheim (Snorra Edda).
Skrýmir, storskrytare, skrymtare, af skrum, skryt. Hugi, hugr, tanke, håg. Elli f., ålderdom.
Denna myt är liksom de bägge myterna om Tors strider med Rungne och Geirröd af yngre ursprung. Tilldragelsen med Tjalfve har troligen utgjort en egen myt, hvilken här är bifogad endast derför, att Tjalfve var med i Utgård. Den halta bocken betecknar åskvädrets afstannande genom att stöta på ett föremål, och följden deraf är starkt skyfall med storm. Skryme kallas Utgårda-Loke, ty jättarne skulle väl också hafva sin Loke. Det hån, som Tor får lida af Skryme, den svaghet och vanmakt, åt hvilken han, oaktadt sin åsakraft, synes vara hemfallen genom trolleri och synvillor, öfverensstämmer föga med anden i de gamla myterna; dock förekommer en häntydan derpå äfven i Eddadikterna, t. ex. på de fasta säckbanden och vistelsen i handsken i Harbarðsljóð och Oegisdrekka (jfr Petersen, sid. 255).
Tor och Hyme. Ledsagad af Ty far Tor till hafsjätten Hyme (fn. Hymir; se § 23) för att hos honom hemta en bryggkittel i och för gästabudet hos Öge (§ 23). I Hymes sal träffar Ty sin moder, en gyllene och brunhvit
