något naturfenomen, ehuru Odin och hans söner i allmänhet kunna uppfattas dels fysiskt dels andligt.
Ty (fn. Tyr) är den krigiska ärans gud och råder för seger. Han är den djerfvaste och modigaste bland åsarne, god att anropa för tappra män men ingen fredsstiftare bland människor. Ett prof på hans djerfhet är, att, då åsarne lockade Fänresulf att låta binda sig, lade han sin hand såsom pant i ulfvens gap. Då gudarne sedan icke ville lösa ulfven igen, bet denne af hans hand, och derför är han enhänd.
Týr, tir, heder, t. zier, af týja, te, visa sig.
Då Tor for till Hyme (sid. 47) följde Ty med. På en så vådlig färd måste Tor naturligtvis hafva djerfheten med sig. Tys moder är en skön jätteqvinna (sid. 47), och således betecknar han det förädlade jättesinnet, som genom Odin förbinder sig med åsa-ätten. Efter Ty är tredje dagen i veckan, Tisdagen, uppkallad.
Brage (fn. Bragi) är skaldekonstens och vältalighetens gud. Berömd är han ock för sin visdom. Han kallas stundom för sitt långa skägg den sidskäggige åsen. Hans hustru heter Idun (fn. Iðunn) och hon är ungdomens och föryngringens gudinna. Hon förvarar i en ask de äpplen, af hvilka gudarne äta, när de åldras, och blifva de då åter alla unga. En gång hade jätten Tjasse genom Lokes svek lyckats bortröfva Idun och hennes äpplen, och derefter blefvo åsarne snart gråhåriga och gamla. Loke måste då, hotad med plågor och död, lofva att återföra henne till Åsgård, hvilket han ock gjorde. En annan gång sjönk Idun ned från Yggdrasil.
Bragi, hvaraf härledes bragr, skaldestycke, är beslägtadt med det i Dalskan lefvande brågå (för braga) hastigt röra, vara i stark
