Odin hemtar råd och upplysning af Mime, d. v. s. anden sänker sig ned i minnets, erinringens djup, der utvecklingsämnena ligga dolda. Hvarje dag, som vi tänka en ny tanke, har denna minnena att tacka för sin födelse; hvarje handling vi utöfva har sin grund i fjärran aflägsna, måhända blott halft medvetna minnen, och framför allt skådar Sagas vän (Odin) städse tillbaka till ursprunget (Petersen, sid. 144).
§ 24. Loke och hans slägt.
Loke (fn. Loki) bildar en motsats till alla de andra gudarne och är det onda i alla riktningar. Han är listens, falskhetens, det ondas gud. Likasom Odin genomtränger skapelsen för att öfverallt väcka ett högre andligt lif, likaså blir Loke källan till det onda. I människans ådror rinner han som sinlighet, källan till alla onda lustar; i naturen framträder han som det förderfliga i luft, eld och vatten; i jordens sköt som den vulkaniska elden, i hafvet såsom en glupande orm, i underjorden som den bleka döden. I begynnelsen var Loke icke sådan, utan på det innerligaste förbunden med Odin genom fostbrödraskapets heliga band. Under namn af Lodur eller Lopt (§ 7) deltager han i människans skapelse och gifver henne blodet, lifsvärmen, den sinliga naturen; men han skilde sig från Odin och blef ond samt beständigt allt värre och värre. Loke är som elden, hvilken, när han verkar i det godas tjenst, är välgörande och nödvändig för all utveckling, men kan blifva farlig och förderflig.
Till utseendet är Loke fager och har vackra drag, är smidig och hurtig, men har en skygg, ondskefull blick. Han bragte åsarne ofta i stor förlägenhet och olycka, men var äfven som oftast tvungen att hjelpa dem derur. Hans fader var jätten Farböte (fn.
