74
Midgårdsorm (fn. Miðgårðsormr) kastade Allfader i det djupa hafvet, som omgifver alla länder. Der har ormen växt till en sådan storlek, att han slingrar sig om alla länder och biter sig i stjerten. Tor kämpade med honom, men förmådde icke dräpa honom.
Midgårdsormen betecknar således det vilda, upprörda hafvet.
Häl (fn. Hel) kastade Allfader ned i underjorden. Der herskar hon i Hälheim (§ 13) såsom den förskräckliga, likfärgade, obevekliga dödsgudinnan samt de eviga straffens gudinna. Till henne komma alla, som dö af sjukdom och ålderdom. Stor är hennes boning och står under en af verldsträdets rötter. Framför den samma ligger den vaksamma hunden Garm vid Gnupahålan och rusar mot de ankommande med blodigt bröst och fradgande gap. Der sitter Häl, girig och obarmhertig, vid städse halföppen dörr för att allt mottaga och intet återgifva. För de onda är der en särskild afdelning nere i djupet.
Föreställningarna om Häls rike och lifvet efter döden äro dunkla. »Att komma till Häl» kallas öfver hufvud att dö. Balder kommer, ehuru dödad genom ett vapen, till Häl; likaså Sigurd Fafnesbane, som föll för lönmord. Hos Fröja samlas de älskande, som varit trogna i döden, till Gefion komma alla mör, till Tor trälarne, och till Rån de, som omkomma i böljorna; således hvarken till Häl eller Valhall. Ehuru Häl fasthåller sitt rof, kunna dock de döda komma såsom spöken till öfverjorden och inverka på de lefvande (t. ex. Helge Hundingsbane), eller ock (såsom Helge Hjorvardsson), återfödas. Sjelfva orten bortom grafven kallades också Häl, äfvensom Hälheim. Deraf hafva vi slå ihjäl (gotl. sla i hál) och helvete (fn. helviti, eg. Häls straff). Jfr Garm (fn. Garmr, hund) med grek. Kerberos.
