Hoppa till innehållet

Sida:Öfversigt af Nordiska Mytologien.djvu/88

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

80

med den gamla jorden; han kommer visserligen utan Odin, men också utan Loke. Han har fritt val, d. v. s. han väljer hvilken utveckling han vill, och i honom hafva vi att se åsamakten förnyad och förädlad. Vidar och Vale äro den oförgängliga naturkraften, den förre i den vilda naturen, den senare i jorden såsom människoboning. Tordönsgudens mod och styrka äro ännu qvar i Mode och Magne.

Det nya människoslägtets stamfäder, Lif och Liftrase, äro af en långt ädlare natur, de lefva af morgondagg.

De goda människorna lefva i Gimle, ty kroppen blir mull eller aska, men alla dygdiga skola vara hos honom sjelf (allfader) på det ställe, som heter Gimle (Snorra Edda). Dvergarne hafva sin Sindre (fn. Sindri, af sindra, gnistra) och jätten sin dryckessal, Brime (fn. Brimir, af brim, hafsbränning, eller brimi, flamma).

Det finnes också straff-orter för människorna. På Nåstrand (fn. Náströnd, likstranden, af nár, lik) står en stor sal, hvars dörrar vända sig åt norr. Han är bygd af ormryggar, och alla ormhufvuden äro vända in i huset och de utblåsa etter, så att giftströmmar löpa genom salen. Der vada i de tunga strömmarne menedare, mördare och förförare. Dock är det värst att vara i Hvärgälme, ty der suger Nidhugg de hädangångnas lik[1].

Så kommer den mäktige, den onämnbare (Hundlyljóð) guden till stordomen. Han domar afsäger, stillar träta och insätter fredens heliga lagar, som evigt skola vara. Var det denna guds namn, som Odin hviskade i örat på Balder, då han lades på bålet?

  1. Efter äldre Eddan synes det, som om de onda människornas straff i Nifelheim (Nåstrand) går före Ragnarök och att de dervid försvinna med Häl och alla onda makter. Således uppstå blott åsarne, derför att de till sitt väsen äro goda, af sig sjelfva i den nya verlden; och den nya människoätten, som härstammar från Lif och Liftrase, är god och salig och kan derför intet straff lida. Emellertid har redan Snorre i den yngre Edda och efter honom de fleste uttolkare satt Nåstrandsstraffen efter Ragnarök, i det de sätta vers 41, 42, 43 i Völuspá efter vers 62 (Dorph, sid. 34).