142
så många
och vördnads som om jag varit en kung.
deras varor, lät jag dem breda ut dem för mig i hotell
Den ene efter den andre fick audiens. Den förste hoppades jag bli
kvitt genom alt bjuda honom hälften af hvad han begärde. Genast
tog han mig på orden, och utan att vilja det var jag ett japanskt
konstverk rikare och fyrtio mark fattigare. Den andre bjöd jag en
fjärdedel af hans pris, och till min förskräckelse blef äfven det an-
laget. Men för den tredje var ändå den summa, jag bjöd, för låg.
Därmed hade jag nu funnit mitt medel. Jag bjöd de andra en
tiondel af deras pris, och det förskräckte dem till den grad, att de
slutligen ej besvärade mig längre.
I butikerna läto köpmännen sällan pruta med sig, i synnerhet i de stora siden-, brokad-, sammet- och bronsbutikerna, som inne- hålla de viktigaste och vackraste produkterna af Kiotos konstindustri Öfverallt den största artighet, öfverallt te, öfverallt kastade fö säljerskorna sig framstupa för mig, men de höllo fast vid sina priser, som i regeln uppgingo till dubbelt mot hvad man be; af infödda japaner. Här ett lustigt bevis på det prejeri, hvarfö man öfverallt i Japan är utsatt. Under min första promenad efter min landstigning i Yokohama fann jag i en kuriositetsbod ett för- tjusande klockspel, som i dylika butiker i Paris bjudes ut för femtio
francs, värderadt till tjugu m Naturligtvis köpte jag det genast
utan att pruta. I Tokio erbjöds mig samma konstverk för femton
mark, och då det verkligen var vackert, n delta exem-
plar. Till min öfverraskning vecklade en af köpmännen, som be-
stormade mig i Kiolo, en gång också ett sådant klockspel ur sitt
bylte. Jag bjöd honom hälften af milt sista inköpspris, alltså sju
och en half mark, och utan ett ord vidare var affären uppgjord.
Då jag en ve efter kom till Osaka, Japans Birmingham, be-
sökte jag äfven nde industrimuseum, och ett a
föremål, jag där varseblef, var mitt klockspel. Pris två mai
om någonsin köpte jag det och ett till, ty med sådana pr
som i Paris kosta femtio franes, kunde jag ju vid min hemkomst
imponera på mina vänner. Jag hoppas, att ingen af dem lä
denna bekännelse.
En kejsares
ad som Kioto, som inom sina (trä- och pappers-)
väggar har bhärbärgerat en rad af femtio kejsare och i nära tusen
Japans hufvudstad, måste dock ännu ha k denne kej-
s och hans högadels palats, om också d Sj flyttat bort
för några årtionden sedan. I Nagoya, i Fukuy: ma hade
jag beundrat de gamla landsherrarnes stora, ofantligt måleriska byar,
som de mode serade vandalerna ännu låtit stå trots sitt blinda
förstörelseraseri mot allt gammaljapan: yramidformiga pagoder
', omgifna af väldiga ringmurar och grafvar. Hur härliga
