147
Då jag i midten af augusti kom tillbaka från en längre resa till Kioto, tedde sig denna eljest jämförelsevis enformiga stad i rent af sagolik färgprakt. Gata upp och gata ner ingenting annat än brokiga fanor, flaggor och festoner; på hufvudfasaderna milslånga rader af kulörta lyktor i alla storlekar och former, på hvarje hus- terrass blommor, löf, pappersguirlander, i synnerhet i sådana hus, där ett dödsfall inträffat under det gångna året. Tittade jag ini dessa trähus med undanskjutna pappersväggar, såg jag framför de små familjaltarena, hvilka äro invigda åt de dödas minne, glimmande rökelseljus, hvilkas lätta rök slingrade sig upp i smala trådar, och mellan dem små porslinskálar med ris och risvin, mat och dryck för de döda. I de storas förnämsta yaschiki (palats) liksom i de fattigaste kojor, i bakgrunden af butikerna, i verkstäderna, öfverallt undfägnas de aflidnas själar på detta sällsamma sätt, utan att man kan se något tecken till andakt eller sorg. På gatorna trängdes människorna i sina måleriska, långa festkläder, alla pudrade och sminkade; små lustiga barn tumlade sig i talrika skaror mellan de fullvuxna, om möjligt ännu brokigare klädda än de senare. Så snart jag i min rickshaw vek om ett hörn och kom in på en ny gata, erbjöd denna i sin helhet en sällsamt präktig tafla. Solen lyste på dessa oerhörda massor af röda, gula, blåa, gröna parasoller, på dessa tusentals brokiga kimonos, som rörde sig af och an, på blombuketterna och solfjädrarna. Denna färgrika män- niskomassa rörde sig mellan de pyntade husraderna som en ofantlig, böljande blomsterrabatt. Och for jag sedan midt igenom detta vim- mel, märkte jag endast glada ansikten; de gamla sågo sig belåtet omkring, flickorna, de små förtjusande musmis, fnittrade, de lustiga barnen skrattade, hoppade och dansade, som om det gällde att fira någon särskild glädjefest, icke en sorgfest öfver de döda. De flestas mål var kyrkogårdarna. derna af likadana låga grafstenar stodo vid hvarje särskild graf bamburör, i hvilkas öppningar friska blommor voro instuckna. Den glada folkmassan visade ej den ringaste vördnad eller skygghet för sina dödas sista hvilorum. Skrattande och skämtande klefvo de öfver dem, satte i nya blommor här och där, bundo brokiga lyktor vid käpparna eller ställde oljelampor på grafstenarna, ty i kväll, dödsfestens sista dag, skulle de aflidnas själar åter lysas tillbaka till det mörka dödsriket. Där mellan de lânga ra- Knappt hade skymningen inbrutit, förr än det lyste upp på kyrkogårdarna liksom på gatorna och i husen, i början endast svagt, sedan i bjärta färger. Hundratusentals papperslyktor brunno längs husen, hvilka med sina pappersväggar egentligen själfva togo sig ut som ofantliga lyktor. Därtill kommo de kulörta lyktor, som människorna buro omkring på gatorna, på långa käppar öfver huf-
