257
hvit, och de stackars kvinnorna måste tillbringa halfva sin tid med att tvätta, 'yka och sy. Strykningen sker emellertid icke med strykjärn som hos oss; de slå med ett e hårdt trä på det tor- kade klädesplagget, tills det blir slätt; sedan klistras laggen tillsammans med stärkelse; endast de mera förmögna koreanerna låta till tvätten na öfverplagg och sedan sy ihop dem igen, de fat- tigare klistra ihop dem, och för att de ej skola gå upp igen af väta, bära koreanerna under regnväder långa kappor af oljadt papper och tak på sina hattar.
valdt med flit, ty man kan i Europa nska hattarnas omfång. storlek de s. k. Rem-
ta dessutom pappersskyd Ordet >skyddstak> är knappt göra sig en föreställning om de kor Den minsta i Söul brukliga hatten liknar till brandtshattarna, men med styfva, horisontalt från hufvudet utstående brätten. Man skulle tro, att dessa hattar bäras till skydd mot sol eller regn. Men detta är ingalunda fallet, ty de äro af tagel eller tunna bambufibrer och genomskinliga som säll. Kulle ing är endast hälften så stor som hufvudet, och den minsta v blåsa af dem hattarna, om de ej knötos f: hakan. Dessutom prydas dessa hattar af långt nedhängande snören med glas- eller bernstej gen bära männen så genom- skinliga hattar för alt syr, som anger, att de äro gifta. Först vid giftermålet kamma de upp sitt hår till hjässan och linda det där till en ungefär fingerlång och två finger tjock liten korf, som lodrätt upp. För att denna konstiga frisyr ej skall rubbas, bära de en tre finger lång bindel af tagelflätning rundt om- kring hufvudet, som en svart krona, och på denna sättes den svarta tagelhatten. Men denna är endast den mest brukliga bland en massa andra hattar af de besynnerligaste fasoner, för hvilkas urbilder man måste söka igenom hela de europeiska dräkternas histori Lika besynnerliga som deras bostäder och kläder äro äfven ko- reanernas seder och bruk, de samma, som kineserna hade ända till Mingdynastiens i Nanking fall. Medan kineserna med de på den följande tartardynastierna äfven antogo mandschurernas seder och bruk, har Korea, tack vare sin afspärrning, stått stilla sedan dess, d. v. s. i 500 år, och hvad man nu får se där, är en egendomlig blandning af koreansk och kinesisk kultur, sådan den var på 1300- talet! Med pukor och trumpeter ha nu japanerna dragit in hos dem, och i deras följe skall väl ock i en annan kultur hålla sitt intåg i Korea, Om det blir den japanska, är en annan fråga.
