34
nu frälst mig ur stor nöd / ty thetta ödet war mig af min styfmoder pålagt; jag hafwer besökt många Konungar / utan at någon welat mottaga mig; doch tilräkna mig ej thetta til wanheder / ty jag wil nu ej längre blifwa här. Nei swarar Konungen: thet är ogiörligt at tu får fara så snart bort / och skolom wi icke så snart skiljas åt / skal jag nu giöra hastigt bröllop med tig / ty jag tycker mycket om tig. Tu måste nu wäl råda Herre / säger hon / och så hwilade the bägge tilsammans then natten; och om morgonen sade hon: med lusta hafwer tu nu med mig omgåts / och thet måste tu wetta / at wi lärom äga barn tilsammans; giör nu Konung såsom iag säger / och sök efter wårt barn nästkommande winter på samma tid uti titt båthus / ty elljest lärer tu omgälla thet / om tu thet ej efterkommer / och sedan gick hon bort. Konung Helge är nu något gladare än tilförene / och lider så fram någon tid / utan at han gifwer acht på hwad som skiedt war. På tredie wintern hände thet sig / at tre personer kommo ridandes midnats tid / til thet huset / som Konungen sofwer uti / och hade the med sig ett pigebarn / the redo kring huset och satte sedan barnet ned. Tå talade then ena qwinnan / som hade fört barnet / och sade: thet skal tu wetta Konung / at tin slächt måste umgälla thet tu ej achtade hwad jag sagt tig / men nu niuter tu thet til godo / at tu frälste mig ur min nöd / och må tu wetta / at thenna mön är wår dotter och heter hon Skulld; hwarefter thesse personer redo sina färde igen. Thetta hafwer warit en Alfko-
