124
upp igen och stråda å nyo emot oss; thet är altså swårt at slåss emot the dödas wålnar och spöken; så många klufna som här fallit / hiälmar brutna / brynjor i små stycken huggna / och mången höfdinge sönderkrossad / doch äro likwäl the döda grymmast at fächta emot / hafwandes wi intet råd eller mackt mot thesse. Eller hwar är nu then samma Konung Hrolfs kiämpe / som förwitade mig min försummelse / och mäst bad mig komma ut / innan som iag wille swara honom? Nu ser jag honom icke / och är doch ej wan at baktala någon. Tå swarade Hialte: thet säger tu sant; at tu är ingen bakdantare / men här står then samma som Hialte heter / han kan ännu uträtta något / och är thet ej långt emellan oss bägge / hafwandes jag tappra män af nöden / ty alla mina lifwapn äro redan sönderhuggna / fosterbroder; och tycktes jag fuller manligen fächta / doch förmår iag ej at hämnas alla the hugg jag bekommit / ickethessmindre skall iag ej spara mig så länge lifwet är qwar / i fall wi skolom i afton giästa i Walhall / thet är / dö och fara til Odens sal; wist är thet at wi aldrig tilförene råkat ut för slikt underwerk / och har oss länge warit förebådat hwad som nu är förhanden. Bodwar Biarke swarade: tag til märkes hwad jag nu säger: jag hafwer warit i tolf stora fältslachtningar / och altid haft thet namnet af en behiärtad man / samt aldrig flydt för någon Berserk; jag skyndade Konung Hrolf til at besökia Konung Adel / hwarest wi måste hålla ut några krigsputs och stämplingar / doch
