ur sängena / förutan enda Åsa. Kongen bad hänne at wisa sig (oförwarandes) på Kong Rejdar; hon (sade sig först wela så laga / at han imedlertid ej blefwe af andra warsen / och sedan) läste hon honom (efter gifwit samtycke / för den kärlek och förtroende han til hänne hade) in i sin klädeskista / och (som hon nu wille hämna sit ägtenskaps oförrätt / och tillika förtjena sin nya Herres desto större ynnest / ty) sade hon det för Kong Rejdar / och då wart Kong Hjorlef upfäster i Kongasalen med sina egna skotwängar emellan twänne eldar (och det efter Åsas dom / den Kong Rejdar gaf hänne fritt at fälla). Håfmännen såto imedlertid (glada) wid dryckesbord (och gingo sedan bort) men Hillder (som älskade Kongen) wakade / och öste öl på eldarna (til at därmed swalka hetan) / sägjande (doch til at ej röija sig) at Hjorlef wore där. Hon löste honom sedan på det sättet / at hon högg skotwängorna af med et swerd; och som Rejdar sat då sofwande i sit högsäte och Åsa i hans knä / ty stack Kong Hjorlef honom genom bröstet / geck sedan til skeps efter sit mannskap / och lät binda Kong Rejdars håfmänn / dem han doch sedan gaf lif och fredighet; men honom själf lät han (med egna skotwängar) hänga dödan i den galga / som han hade sig ärnat. Denna sama afton / som Kong Hjorlef kom / hörde Kong Rejdar detta kwädas:
Mins du Rejdar
Hwar Here föll /
Wåndan werka då
Wäcktes där för dören;
Än månd' hon (bringa) tänka
Til salar dina;
Börfäll kwinna
Bärg' / du än Kongen (Hjorlef).
