bröderna wäl fram / och hade Kare altjämt åtta eller tolf männ i hugget. Detta såg Hröngwider / lopp så up på Kongsskjepet til Kare / och lade swerdet igenom honom. Strax Kare hade fått såret / sade han til Kongen: lefwen hell / Herre / jag månn nu gjästa Oden. Hröngwider hängde sedan Örnulf up på sit spjut / och efter dessa bröders fall / ropade han / at de andra skulle upgifwas / hwarpå et elakt knorr wart bland Kongens mannskap / och bet nu intet järn på Hröngwid. Det är berättat / at Hromunder Gripsson war i Kongens fölgje; han tog sig en klubba i handen / bant om sig et grått och sidt getaskjegg / och satte sedan en hatt på sit hufwud. Därpå stiger han fram / och finner båda bröderna döda; han tager sedan Kongens märke eller Baner / och lamar några Blåmänn til döds med klubban. Hröngwider sporde då / ho denna wore? eller är wäl detta / sade han / fadren åt Karen den Ilaka? Hromunder sade sit namn / och föregaf sig wilja hämna de slagna bröderna / skjönt Kare ej hade med sig någon skyldskap; han skulle därföre genast dräpa Hröngwid: hwarpå Hromund och gaf honom et stort klubbehugg / så at han därefter bar et lutande hufwud / och måste bekjänna / at än doch han warit wida i strider / hade honom doch aldrig så jämnstort hugg åkommit. Slog altså Hromunder andra hugget til Hröngwid / så at hans hös eller skalle brast; men i det tredje hugget måste han mista lifwet. Sedan gingo alla som efterlefde / Kong Olof til handa / och lyktade så striden.
A 2
