kwinna, som honom tycktes wara sin höfwa. De wore nog länge tilsamman, men ägde ingen arfwinge. Hwilket emedan dem illa hugnade, bådo de Gudarna med stor åthuga, at de wille gifwa dem barn.
4. CAP.
Wolsungers födelse.
DEt berättes nu, at Gudarne hörde deras bön, äfwen så Odin i hwad de hnom bådo. Han war icke rådlös, utan tog sin önskemö Jätten Hrimnis dotter, och lät i hennes hand et äple, bediandes henne föra det Konungen tilhanda. Hon tog wid äplet, och bytte på sig en kråkehamn, och flög sedan dit som Kongen war och satt på en hög låtande äplet falla honom i knäet. Kongen tog emot äplet, och tycktes weta hwar til thet gagnade; han går sedan hem af högen till sine män, hittar Drottningen, och äter somt af äplet. Det förmäles nu, at Drottningen finner brått, at hon månde wara med barn, och lider så lång tid fram, at hon ej kunde afla barnet. Hwartil och thetta kom, at Kong Rerir skulle fara i siötog, såsom Konungarnes sed war at fria sina länder. Det bars til tidende i samma färd at Kong Rerir siuknade och dödde därnäst, ärnande at hemsökia Odin, hwarefter månge trängtade den tiden. Nu framhärdar Drottningens wanhälsa, at hon intet får föda
