kwällen när folket såt wid elldarne, geck en man in i salen, som til synen war allom okiänder, warande af sådan slags boning, at han hade en fleckott kappa öfwer sig, war barfötter, och hade linbrokor knytta wid benen, samt swärd i handen. Han geck til barnståcken, och hade en sidan hatt på hufwudet; han war och mycket hög samt ålldriger och enögd. Drog altså ut swärdet och stack det i ståcken, så at det rände in alt up til fästet. Ingen dristade sig at hälsa på denne mannen, utan begynte han siälf at tala, och sade: Den som drager detta swärdet ur ståcken, skal det samma få af mig til gåfwo, och skal han siälf det sanna, at han aldrig bar bätre swärd i sin hand, än såsom detta är. Därefter geck denne gamle mann ur salen, och wiste ingen ho han war, eller vart han for. De stiga nu up och konsta ei länge om, at taga swärdet, och tycktes den hederligast, som först kunde nå det. Sedan ginge de förnämste män först til, och så hwar efter andra; men där kom ingen som fick swärdet löst, ty det bäfwade icke det ringaste, när de grepo till. Nu kom Sigmunder Kong Wolsungs son, och ryckte swärdet ur ståcken, såsom hade det legat löst för honom. Detta wapn syntest allom så gott, at ingen tycktes hafwa förr sett så jämngott, och böd Kong Siggeir honom jämnwägit gull för swärdet. Men Sigmunder swarade: det samma måtte du hafwa tagit så wäl som jag, där som det stod, om det hade sömts dig at bära; men nu får du det aldrig, efter det kom först i mina händer, ändoch du biuder därföre
