4
ter detta for Ragnar bort / då blodet wäl begynte at löpa ut emillan hans härdar / dock utan skada / emedan hans gjorda kläder honom där från beskyddade. De som i kamaren lågo / waknade af det upkomna gnyet / och gingo ut; hwar på Thora får se ut från kamaren en stor mann / och frågar så honom efter namnet / eller hwem han wille finna? Han stadnade och kwad:
Mitt liufwa lif jag wåga /
Fagra kwinna och wisa /
Och högg å landafisken (ormen)
Nu å mitt femtonde åhr.
Hafwa skal den ringlagde
Stort hål i sitt hjärta /
Om ej sama bårdsligne hedalar
Mig til döds biter.
Går sedan bort / utan til at tala mera wid henne; men spiutet stod kwar i såret / och skaftet hade han med sig. När Jungfrun hade åhört wisan / förstod hon klart / at han angaf sitt ärende och ålder / tagande så i betänkande hwem han wäl måtte wara; doch tykte hon sig ej weta / om han wore menniskja eller ej / emdan hans wäxt syntes wara nog trollsliker / hälst efter den ålder / som han hade. Hon går så tilbaka i kamaren och somnar. Då nu folket kom om morgonen ut / blef mann warse at ormen war död / och igenomstungen med ett stort spjut / hwilket stod kwar i såret. Jarlen lät det samma borttaga / och befans det af sådan storlek / at få kunde
