öfwermagt och blodoffer; gjorde icke des mindre et starkt motstånd och wärde sig wäl samt drängeliga med stort beröm. Ty Erik och Agnar woro den dagen altjämt främst i flyglarna / och gingo ofta igenom Kong Östens troppar. Agnar måste doch omsider falla / hwilket då Erik såg / stridde han som modigast / och acktade ej / om han blefwe där i sticket eller ej; han wart likwäl i detta wefwet öfwermannad och fasttagen. Hwar efter Kong Östen befalte at striden skulle stadna / och tilböd så Erik fredighet; lade och det där til / at wilja gifta honom sina dotter / men Erik swarade och kwad denna wisan:
Jag wil icke för broder min /
Jungfru famntag kiöpa /
Ej eller höra man kwäder
Östen kallas Agnarsbane.
Eljest gräte mig ej moder /
Arf-öl och ingen drucke /
Ty låten spjutens uddar
Mig igenom stånda.
Han stiger sedan til Östen / och säger sig wilja / at hans fölgjesmänn måtte hafwa fredighet och få fara hwart de wille; jag wil och / sade han / at en hop spjut skola l tagas och stingas nider i denna wallen / på dem wil jag låta mig uphäfwas och mista således lifwet. Kong Östen sade sig skola wilfara hans begiäran / skjönt han utwalde det / som illa wore för dem bägge. Och när spjuten blifwit nedersatta / kwad Erik denna wisan:
