och resefång burit å Kongsskepet; (Thorer frågade då An, om han wille anten fölia Kongaswiten, eller och wara hema i håfwet? (segjande håflefwernet wara osäkert) An swarade: Kongen månde tycka skyllt wara, at jag följer med, emedan jag warit i hans kåst i winter; och skall jag wäl fara, doch månde denna färd wärst båta, och längst worda ihugkomen. De seglade nu ur Nömadalen söder med lande, och höllo til en ö, därest Kongen lät sättja up sina tällt (samt efter sedwana upresa sit baner i hamnen) An geck up å land och talade (kwad) så wid et trä, som där stod: du är et blomande trä, men månde doch snart nederfalla; mycket mårgonregn drifwer på dig, men jag sörgjer efter Thegn så dager som nätter. Thorer hörde hwad han talte och sade: du skall icke tarfwa at sörgja, jag wil gifwa dig swerdet. Icke sörgjer jag dit swerd (den Thegnen) swarade An (ty Thegn betyder och en beskedelig mann) heldre (sörgjer jag) det, at Kongen månde dräpa dig med detta dit swerd (hwars namn du själf bär) An feck sedan höra af Ketil (för sit kwäde) många gjäckeord. Widare seglade de dädan; och lade åt lande, (i Fjordahöfdingadömet) komande i ena hamn, som wart sedan kallad Ulfwasund. Kongen skipade då strax sit folk til herjande, sägjande (falskeliga) således; (jag har hört, at) Ulfwarna månde oss ingen frid bjuda (ej eller någon förlikning emottaga) wi skolom och därföre segra dem. (Til at nu upegga stridsmännen, lät Kong Ingiallder omkring bära et boffeldjurs horn med mjöd iskjänkt) An tog då sin båga samt pilkoger, och sade sig ej skola gje swiga.
