woro mycket starka. De skuto sedan ut skjepen, som woro utrustade med alt tilbehör; stridskläderne som woro hårda och blåa, hölgde stridsmännen; de winde up seglen, och wädret stod wist i alla skjöten, så at skjepslinorna gisslade, och wågorna forssade. Grymer lagade sig då til en grymd strid och widt herjande, så at ingen skulle töras stå emot pilarnes anfall, och måste de flesta swärja trohets edar. De ställta krigsmänn höllo altså til Gjötaland med sina många skjep, därest nog mat skulle ökas för rofdjuren, och wargar få godt gästabod. De låto all sin flotta ränna til lands, och månde kämpar därefter, utan twifwel, hopetals upoffra sina lif.
Kom altså Grym til Gjötaland, och skulle wäl någon stek där wänta för wargar, enär starka och stollta männ måste strida för en fager Fru. Man feck få se, at tällt stodo widt och tätt på landet, och at heren war prydder med långa ståckeldar, hållande wann före, at Hjalmar där öfwer rådde. Hjalmar sporde de ankomna raska männen, ho för skjepen rådde? Grymer lopp då fram och sade sit namn, bekjännande sig hafwa hela sommaren letat efter honom. Hjalmar sade: kom du Grymer med lycka, helsa och heter prydder; jag wil strax bjuda dig wäna gullet och rena winet. Grymer swarade: jag må ej emottaga dit bod, ty min hug är hitsad emot dig, utan laga dig til strids, och skolom wi hugga stekar för rofdjur. Hjalmar sade mist lid och dåd: jag ser et bättre råd, nämliga at wi bindom brödralag oss emellan, och följoms så åt natt och dag. Låtom oss dy ej fresta sådan strid, ty om den sama har jag rätt kunskap, och skal jag nu först förskaffa mig Jungfrun, och flyttia hänne bort af Swerige. Grymer swarade af häfftig grymhet och sårat mod: bona dig snart til, och låtom oss bryta skjöldar, och fruchta du ej för sweradrift. Hjalmar sade: jag har en wida berömd syster at åskåda, och denna präcktiga Jungfrun wil jag dig bjuda, därtilmed Bjarmaland och Konganamn, på det wi detta sinn ej måttom mätta wargarna med stek. Grymer swarade: jag wil ej se dina syster, och säg mig ej mera därom, det är ochså en stor stackare, som fruchtar för strid, hwilket den fagra bruden snart torde spörja.
Hjalmar sade då af ifrighet: nu skall jag och ej längre draga mig undan, utan wj skolom rödfärga swärden, och båda tilsaman
B 2
