Sida:(1737) Nordiska Kämpa Dater.djvu/95

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
9

pröfwa wåra hwassa swerd i skjöldar; Han grep altså til sin hwita brynja / sin hjälm / swerd och wäna skjöld / hwars like mann knapt hade sett. Skulle altså nu Grym hugga först / och war han färdig til at fäckta. Hans swerd bet af Hjalmars skjöldekant / och skillde därpå strax från honom den ena handen; men Hjalmar brydde sig ej därom / fast mindre bad han om frid / utan swingade sit swerd / högg til och ristade af Grym både brynja och hjälm / så at bloden rann / och mannen hettades därwid. Bet altså Hjalmars swerd / och sargade både bröst och inelfwor / löpande sedan neder i wallen. Hjalmar sade då / at swerdet bet alt för litet / och at han icke tida huggit / men om han hade fört och nyttjat swerdet med båda händerna / skulle wäl kämpen Grymer hafwa mist lifwet. Grymer löftade då med båda händerna up sit swerd och högg til / satte det så i Hjalmars hjälm / och skar strax sönder hans hufwud samt hjärna. Heren såg då på Hjalmars fall / och at swerdet gall eller klang i såren. Så föll och Grymer wid sit gryma sår / hwarutur strida blodströmar flöto. Mann högade där Hjalmar / men Grymer wart af sina hermänn buren til skjepen / och seglade de bort med denna kämpen / hwarmed jämwäl bägges deras samankomst lycktade. Mannskapet höllt hem til Swenska landet / och wordo Gryms sår upswullna / hans kraft liten och lifwet minskat. Sedan kongen sporde detta tillika med sina dotter / begynte hon at läka kämpen Grymer / som och därefter fästade sig hänne. Hwarefter gjästabod wart tillagat i kongasalen / och all hirden eller hofswiten pryddes samt plägades hederliga. Winet skänktes och flöt jämte mjöd / men watn wart icke ens ihugkomit. Bröllopsglädjen stod med blidhet / och kongen delade ut gull / hwarefter de förnämsta männ i riket blefwo af honom bortfärdade med gåfwor af silfwer och gull; men den skjöna kwinnan roade sin hjälte med alskjöns glädje.

Nu skall mann ihugkoma hwad förut gjordes / nämliga at kämparna tyckte sig hafwa utstått en stor swårighet / när Hjalmar neg eller föll för swerdskämpen Grymer / och de måste så sårada fara bort; De högade Hjalmars krop / och sade mann / at hans like fans aldrig; de togo jämwäl gull / och grofwo det med honom i jorden. Då wäxte och därmed stor grymhet til hos stridsmännen / farande sedan hem sorgsna och modfällta. De foro til Bjarmaland / och brusade stormwågorna i hwarje wåd / hwarpå de sågo Hareks borg / utan förminskande af deras sorg; och sedan de stigit å land och komit hem / geck kongen emot dem.

Han