DET HEMLIGHETSFULLA BESÖKET
Krigsrörelserna hade avstannat. Varken Armfelts föreställningar eller det från England givna beskedet, att dess hjälptrupper ingalunda finge användas mot Seland, hade förmått ändra detta kungens beslut. Engelsmännen förbjödos att landstiga, och Armfelt måste fullfölja ordern att genast uppgiva intagna ställningar och draga sig tillbaka inom gränsen, varvid 4,000 man och 15 kanoner fråntogos honom och skickades söderut till Toll — ty mot Seland skulle huvudangreppet ske!
Visserligen föreföllo ideliga skärmytslingar, skottväxlingar och rekognosceringar, men egentligen betydde de föga. Och dock decimerades fruktansvärt västra armén för varie dag, som gick.
Hunger, usel föda, höstfukt genom de tunna, trasslitna kläderna, som ej kunde ersättas med nya, och annan ovårdnad kom fältsjukan att svårligen grassera.
Kring Eda Skantz gick sjukdomen förfärligt. På stigarna in till de undangömdaste stugor smög den, fram till Adolfsfors dånande hammare kom den, uppför trapporna till smedernas långa röda huslänga klättrade den, och försiktigt tittade den också in i de större bonde- och herrehusen.
Värst härjade den, där bordet var rensopat från de sista bitarna bröd, och de lösköttiga rovorna, vattniga av den regniga hösten, redan voro slut.
