JULEN 1808
Vintern kom tidigt det året.
På den unge baron Rudbecks grav föllo de första snöflingorna, då Anckarsvärd, kallad till Adlersparre på Sophielund, tog vägen där förbi.
Framkommen möttes han i förstugan av fältskären, men hans häpnad övergick till förfäran, då han öppnade dörren och fick se Adlersparre själv med bindor om huvud och ben ligga utsträckt på sängen.
»En braf soldat, smått blesserad i ärofull strid», skämtade denne och sträckte ut handen mot sin adjutant.
»Sitt ner, jag har något att tala med er om. Jag har kallat er för att be er göra mig en tjänst, den sista som min tjänstgörande adjutant.
Kungen har befallt mig att till Leijonstedt överlämna befälet. Därefter skulle jag först infinna mig i högkvarteret i Vänersborg, sedan hos Hans Majestät själv i Stockholm.
Order måste jag lyda. Men jag har mina skäl, varför jag icke nu vill lämna dessa trakter eller sammanträffa med kungen.
Därför har en olycka inträffat — en kullkörningsolycka — tillkommen på min egen befallning», tillade han småleende med lägre röst.
»Begiv eder emellertid till Vänersborg och inberätta i högkvarteret min incapacité, förorsakad genom omkullkörningen. Säg, att jag till följd av densamma
