DET TOMMA STALLET
I sinnena på befäl och manskap vid västra armén började det sjuda och jäsa som sprängande nytt vin. Efter den sista tidens nöd, oro och skiftande stämningar skulle äntligen, i elfte timmen, något företagas till fäderneslandets räddning!
Man var redo att följa Adlersparre, som i spetsen för armén skulle tåga till Stockholm för att ställa landets olyckliga, vanvettiga styrelse till rätta.
En strålande, bländande marsdag myllrade det av människor som aldrig tillförene på Adolisfors.
En isande nordan bet i kinderna, men ingen bekymrade sig om kölden.
Människorna voro liksom yra av glädje, berusade av någon slags underbar lycka. De tillropade varandra skämtsamma ord, helt bortglömda under de långa tunga vintermånaderna, dödsmånaderna i Svea rike år 1808.
Man skrek och sjöng, jublade och hojtade. Unga, övermodiga skratt hördes, som från människor, befriade från en hemsk mardröm. Nu skulle här bli ett nytt liv!
Statbarn och smedungar sprungo fram och åter i vägen för alla och skreko — de visste ej vad.
Gubbar, stödda på sina käppar, vågade sig utanför husknuten, där de stodo, skuggande med handen över de skumma gamla ögonen, som hade svårt att fördraga det skarpa solljuset mot snön. Förunderliga tidender hade de hört.
