täckelset för mycken styggelse och mer än annat kanske hjälpt till att prångla ut så att säga falska mynt.»
»Ja, att vi ha ikring oss ett ont faktum, det är säkert, men kanske ha vi ej heller hunnit längre i utveckling än att de nuvarande formerna ändå bäst passa oss», insköt Jonas Wærn.
»Kunde vi blott få bort all humbugen ur världen! Det där att synas men icke vara! Men, tillade han dröjande, »livets och hjärtats mysterier yttra sig dock ofta en contresens.»
»Dannemannen Wærn», sade Hazelius med glimten i ögonvrån, »i stadgarna för Manhemsförbundet står det, att dess medlemmar skola använda det svenska språket utan prål och svans av utrikiska tungomål.»
»Pardon», sade Wærn hastigt, varvid alla brusto i skratt. »Förlåt mig», återtog han, och vändande sig sig till Maria fortsatte han:
»Finns det inte något mer, som Maria vill läsa för oss?»
»Jag ser, att blott halva arket kommit med av det här, sade hon dröjande, »men jag tror, att jag kan resten nästan utantill.»
»Låt oss då få höra det.»
På nytt ljöd den klara, lugna stämman:
Arbetarens tankar om aftonen.[1]
När aftonen kommer och det stundar till natt, går arbetaren hem och lägger sitt verk åsido. Han glömmer sina bekymmer däröver, ty han vet, att Herren ännu vakar under natten och tager det han gjort i sitt beskydd, fast han själv sover.
Så går han in i kammaren, men innan han lutar sig till sömns, tänker han i sitt hjärta: Gud ser mig.
Och han beder så: Herre! Du har satt din fot på
- ↑ »Arbetets ära».
