dig för natten, när jag går i gräsets dagg under morgonrodnaden.
Nu äro mina händer sammanknäppta till bön, men bönen slutar, Herre, och mina händer gå ifrån varandra.
Det beder jag dig sist, att fast jag icke beder längre, må du skåda hela natten mitt ansikte och mina händer så som uttalade min mun ännu ditt lov och som vore mina händer sträckta till dig.
Ty det ville jag helst, att all min sömn vore en vila i dig med tyst andakt och med en bön som icke höres, men du förstår. Då skall jag säga, att alla mina nätter äro såsom en gudstjänst, och alla mina dagar en människotjänst, ett arbete, ljuvt och lycksaligt, likt en lek inför Herrens ögon.»
Maria såg lugnt upp på dem, medan hon vek samman bladen i sitt paket.
»Det är väl sent nu, måste vi inte, gå, Love?»
Jonas Wærn steg hastigt upp och gick fram till föreläserskan.
»Tack», sade han, »det var duktigt och vackert av er, Maria. Vi ha haft som en gudstjänst här mitt i arbetsveckan.»
Han räckte handen åt Almqvist.
»Tack, du törnroslivets målare! Nu vänta vi blott på nya blommor, som skola lysa dubbelt vackert för oss här mot det hårda jordiska arbetets bakgrund.»
Almqvists ögon glänste.
»Tack kära vänner, som räckt oss edra kärleksfulla händer och stärkt vårt mod. Vad är ljuvare än det gemensamma band, som knyter oss samman!»
Det var sent. Den skymningsblåa aprilkvällen hade djupnat till mörk, stjärnlös natt, när de kommo ut på Erlingsruds låga trappsten.
I dörren stod Sara Christina; taklyktans talgljussken
