»Kunde svensken vara det han av Gud och naturen danats till, d. v. s. fattig i den bemärkelsen, att, hänvisad till sig själv, han också i sig själv funne en outtömlig källåder till hjälp i alla lägen, och ur sig själv utvecklade den förmåga, som behövdes till skapandet av en värld, för honom nog, då ägde han en inre rikedom och en dugande kraft, som aldrig tröte.
Bleve vi av den beskaffenheten, skulle vi utgöra den oövervinneligaste nation i världen!
Ty icke är ett folk starkt blott och bart genom sina ägodelar. Tvärtom, om dess själ hänger vid dem och vid de personliga fördelar eller njutningar de bereda, så blir det folket fegt och beroende!»
»Hos svensken blir fattigdomen i den bemärkelse du tager den sålunda koncentration, kraftens sättande på ett kort: personligheten», inföll Hazelius.
»Ja, du har rätt. Och det gäller för oss var och en att utbilda och stärka den nationella andan och att oavsaknat kunna ge bort. Ty den, som icke det kan, är i botten osvensk.»
»Och så få vi akta oss för att själva skapa oss onödiga behov blott i efterapandet av andras, utan vara kloka nog att se hurudana tingen äro i sig själva, att icke skenet tager oss och ytan bedrager oss med ljugande fägring», tillade Jonas Wærn. »Den fattigaste kanske mången gång är den rikaste.»
»Sant! Men sant är också, att blott det kan kallas ett rikt och välsignat land, där de många och ej blott några få — till sitt eget fördärv — få skörda landets frukter.
Ty Gud sade ej åt den ene: ät! och åt den andre: arbeta! utan åt en och samme Adam: du skall äta ditt bröd i ditt anletes svett.
Samman skola vi bära bördorna, och samman skola vi skörda frukterna på den härliga jord, som blivit vår.»
13 Adolfsfors
