Slutligen började snyftningarna stilla sig. Han känner en allt överväldigande trötthet, stiger mödosamt upp och kastar sig på långsoffan; lutande huvudet mot pölens hårda sidenrund.
Med barnatrötta ögon ser han ut mot den gamla vita salongen.
Hans blick faller på silverskålen, som står där på marmorbordet.
Han känner igen den.
Det var densamma han fick av Jonas Wærn till bröllopsgåva.
Han mindes, huru rörd Jonas var, då han lämnade honom den, det var som om han på samma gång hade lagt hela sitt kära Adolfsfors i hans händer, så målade han dess fägring och bad för dess folk.
Huru omutligt klar var icke hans blick, huru allvarlig stämman, då han besvarade hans förundrade fråga, varför han då ville lämna från sig ett ställe, som var honom så kärt — »ibland måste man välja mellan yttre så kallad lycka och inre fattigdom, yttre vinst — eller inre förlust… då gäller det att minnas det gamla ordet: »vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men tager skada till sin själ…»
Han hade stått där inför honom alldeles oförstående. Hur kunde en klok människa för några dumma Manhemsidéer kasta bort allt vad annat folk eftertraktade!
Men hur kom det sig att efter så många år just dessa ord nu gingo igen…
Sin själ… sin själ, ja den hade han aldrig haft tid att tänka på… bara framåt hade han jagat, ständigt framåt mot växlande, allt mer skimrande mål… och så hade insatserna blivit allt större och större… va la banque!
Varthän hade han kommit? O du gode Gud… För första gången på åratal knäppte han sina stora händer samman…
