»Gott — men alla de andra underlydande hemmanen?»
»Ja de äro både av frälse och ofrälse natur. Endast till övre Adolfsfors höra: Kyrkoskogen 1⁄8 och Torgilsrud 1⁄360 kronoskatte, Vestra Flogned 1⁄1, Tälle 1⁄8, Hölle 1⁄1, Grannerud 1⁄2 och Tollesbyn 1⁄3 mantal…»
Det var ej ofta som David Carnegie funnit någon, som minde om honom själv i de unga dagarna, men här stod i alla fall en, som tycktes ha något av samma energi och målmedvetenhet i förening med klart huvud.
Den blick, han fäste på den unge mannen, blev också allt mer och mer välvillig. »Gott, herr Groth», sade han och reste sig långsamt från stolen, »vi få talas vid mer härom skriftligen — I haven väl ingenting emot att bliva handelshusets betrodde man och bruksförvaltare på Adolfsfors?»
Den nyutnämnde bruksförvaltaren bugade djupt, men kunde knappast dölja det belåtna segerleende, som krusade hans läppar, då han ödmjukt svarade:
»För det utomordentligt stora förtroendet får jag vördsammast tacka. Att jag skall sätta min ära i att så fördelaktigt som möjligt söka förvalta de stora värden och ägodelar, som läggas i mina händer, därom behöver jag väl knappast försäkra herr Carnegie. Måtte jag nu bara kunna göra det till handelshusets belåtenhet! Förhållandena och folket där uppe känner jag ju fullväl.»
När den gravitetiske engelske betjänten med högburet huvud och soppskålen precis i jämnhöjd med nästippen bar in den rykande soppan, hade de alla hunnit samla sig i den Carnegieska matsalen.
Där bugade sig den inviterade stockholmaren för värdinnan, som han avlämnade vid hennes stol, där
