ett allvarligt litet ansikte med den skäraste hy, spetsig haka och bronsröda lockar. Ett par öppna ögon sågo bestämda och väntande på honom, och han fick en plötslig förnimmelse av, att här måste han underkasta sig en annans vilja.
Fru Anna Christinas ögon hade mörknat, och anansiktsdragen stramade till. Vad skulle man taga sig till med detta enfant terrible! Tänka sig att tilltala en främmande vid bordet och på det sättet till på köpet! Ja nu kunde Carnegie själv se följderna av sin envishet att vilja ha flickan med vid måltiderna!
Själv kunde han nu också få ta i med hårdhandskarna — så ohjälpligt svag som han annars var för barnet!
David Carnegie såg verkligen först förvånad bort mot sin telning. Men över hans ansikte drog ett ljust leende. Detta var då en sådan beau jour, så ingenting fick fördärva hans briljanta humör.
Han skrattade befriande och vände sig emot gästen:
»Ni hör», sade han tryntligt, »ända intill barn och spenabarn är handelshuset intresserat av vår nyförvärvade egendom!»
Och gripen av en lycklig ingivelse reste han sig hastigt upp och fattade sitt glas.
»Mina vänner», sade han och log stolt, »vår dotter Susan Mary Ann tycks ha fattat en särdeles stor förkärlek för vårt senaste förvärv i Värmland, Adolfsfors bruk, och det kommer mig just nu före, att då hon ändock en gång skall hava det i arv och ägo, hon likaväl redan nu kan få och anse det som sitt — mina vänner, viljen I förena eder med mig i en skål för Adolfsfors nya härskarinna, Susan Mary Ann Carnegie! Hennes skål!»
Han höjde sitt glas emot henne, detsamma gjorde ock den främmande. Fru Carnegie smuttade också på sitt glas, men såg strängt på mannen, och Aunty drack därför att de andra drucko.
