ADOLFSFORS OPHELIA
Mellan de sista holmarna i Stockholmsskärgården stävade finnbåten ut mot de vida öppna vattnen österut.
Vattenhjulets skovlar dunkade och smällde, och hela båten skakade lätt.
Förut kastade lanternorna en bred ljusgata ut över de mörknande vattenvidderna.
Den mjuka augustiskymningen höll på att övergå till natt.
Blott en ensam passagerare satt ännu kvar uppe på däck. Med ryggen stödd mot relingens nätverk, satt han och såg mot den svagt röda randen vid horisonten bort åt Stockholmshållet till.
Ett par glada veckor hade han tillbragt i Sveriges sköna huvudstad. För första gången hade han kunnat förverkliga sin länge närda önskan att få gå omkring på dess gamla gator och torg.
Djupt gripen hade han besett och dröjt på många minnesrika platser och därvid än starkare än förr känt, att bandet, som binder Finland och Sverige samman, aldrig — om också våldet så trodde — kunde slitas.
Men nu var det ändå roligt att åter få komma hem — eller var det ej så?
En egendomlig oro hade bemäktigat sig honom. För att döva den hade han haft sångarkamraterna att sjunga.
