308
i och för avresan, var det nästan i sista stund han kom till teatern.
Och så hade det kommit. Vad var det egentligen som kommit?
Han steg upp och gick framåt räcket, som skilde akterdäcket ifrån fören.
På andra sidan om dess nätverk skymtade han de nötta beslagen till en brant trappa som ledde dit ner.
Där nere bland trossar och kistor satt vakten och sjöng sakta. En lykta på en lår belyste svagt hans ansikte. Det var ungt, och det låg längtan i blicken, då han sjöng om kärestan sin.
Han där uppe vid akterdäcket log. Vad var det för skillnad mellan mannen där nere på trossrullen och honom själv — förstaklasspassageraren? Bultade inte blodet lika oroligt hos dem båda?
Det hade gått honom så, där han suttit i sin bekväma fåtölj och sett henne komma in på scenen, att se'n hade han inte haft ögon för något annat än henne.
Ett sådant fint kvinnligt väsende! En gestalt, så jungfrulig och kysk, i sig förenande oskuld och frid, grace och värdighet! Och över det milda, vemodiga anletet vilade ett lugn, som icke på ringaste sätt erinrade om en debutant.
Han förstod, hon spelade ej, hon var Ophelia.
Nu slog hon upp sina hittills sänkta ögonlock och såg på Laërtes, som ber henne anse Hamlets kärlek blott
»för en lek, ett svall i blodet.
En späd viol i vårens knoppningsdagar, för tidig och förgänglig, ljuv och flyktig,
En doft, en ögonfägnad för minuten, ej mer!»
»Ej mer än så?» frågar hon blott, men i rösten skiftade de finaste dallringarna av strängaspelet i hennes egen själ.
Han var fången. Och med det mest spända in-
