»ATT VARA ELLER ICKE VARA, DET ÄR FRÅGAN»
Så hände det sig, att traktens »finske gäst» och Adolfsfors »Ophelia» träffades litet varstans på bjudningar och kalas. Och för varje gång upptäckte de alltjämt nya beröringspunkter, nya gemensamma glädjeämnen som kommo deras hjärtan att slå i samma takt.
Men vackra sagor äro sällan långa.
Den unge docenten fick budskap från Helsingfors, som påkallade hans omedelbara hemkomst.
Resa utan att få säga farväl till henne, som sedan så många år varit hans skönaste och djupaste hemlighet, kunde han dock icke.
Därför måste enspännaren fram och — fast det var själva midsommarafton — for han i väg till Adolfsfors på avskedsvisit.
Den stora vita gården låg där helt övergiven och ödslig med i aftonsolen eldflammande fönsterrader.
Tomt syntes det också vara inomhus. Främlingen hade ingen annan råd än att bege sig av på upptäcktsfärd ur rum i rum.
Sakta gick han uppför trappan till övervåningen. Dörrarna stodo öppna, även de som från vita salongen ledde ut till balkongen. Äntligen innanför skära förmaket fann han husets värdinna sittande i gröna kabinettet framför björksekretären.
Hon satt och läste i ett litet häfte, som han tyckte såg ut som tidningsurklipp.
