visst så litet som möjligt! Unga frun sitter mest ensam hemma.
Ofta komma de farande utefter vägarna — med spann.
Hästarna ha silverbeslagna selar och ekipaget ser mycket fint ut, men herrarna själva?!!
Harskramlor — skulle jag vilja säga.
Det värsta är dock, att de nog tillhöra den kategorien, som ’spekulera i skog och ta rubb och stubb!’
Ännu har jag inte torts tala om mina misstankar för min Anna.
Dels för den ensamma fruns skull, dels för Ophelias, som tycker om att få underrättelser från Adolfsfors, har Anna någon gång farit dit och hälsat på de nya grannarna.
— — —
P. S. Här har nu nära nog hänt en skandal.
I går då herr Nielsen — den ene av kompanjonerna heter så — for här förbi, frågade han Anna, om hon ville göra honom sällskap till Adolfsfors. Hon samtyckte och de foro i väg i bästa sämja.
Men kan du tänka dig, då de kommo uppför Adolfsforsvägen in i den ståtliga granalléen du minns — vad får Anna se!
På ömse sidor om vägen ligga de höga granarna — fällda!
Anna blev likblek, fattade tag i tömmarna och höll inne hästen.
’Vem har gjort detta’, ropade hon, sig själv knappast mäktig.
’Åh er det ikke nydeligt’, försökte han skämta, men då han såg hur uppskakad hon var, blev han visst en smula skamsen själv och fortsatte:
’De maa tro Frue; her skal bli sa meget penere, da vi faar birk istedet.’
’Och sådant får ske… sådant kan då få försiggå
