Sida:Adolfsfors 1920.djvu/365

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

360

ett plågat ansträngt uttryck, tillade hon en smula trevande… »men om du hellre vill bo närmare Stockholm så…»

»Vi finge då vara mera tillsammans», inföll han hastigt.

Fru Ulla såg på honom med fuktig blick.

»Ja, det är ju huvudsaken», sade hon, »du själv är mig naturligtvis för mer än någon gård!»

»Tack, Ulla! Du är alldeles för god åt mig, barn. Jag är inte värd att äga en sådan här liten skatt», — sade han och förde hennes hand upp mot sina läppar — »men allt skall nu bli annorlunda!»

I detsamma reste de sig upp från bordet.

»Åh, jag hade ju så när glömt bort, att jag har någonting med mig åt dig», utbrast han livligt. »Om du tillåter, går jag genast och söker reda på — lyckotingesten.»

Hon följde efter honom.

»Alltid kommer du med presenter», sade hon en smula avböjande.

»Inte kan du väl misstycka att jag tänker på dig, även då du är frånvarande», skämtade han. »men den här pjäsen» — han höjde i detsamma en fint arbetad silverskål upp emot henne — »den har jag inte köpt, den har jag själv fått.

Kommer du ihåg, att jag berättat för dig om en familj Larsson, som jag bodde hos under min studietid i Uppsala? Särskilt frun var en alldeles förtjusande människa, fin och god och omtänksam på alla vis. Själva hade de förut levat i mycket stora förhållanden, tills lyckans växlande hjul plötsligt kastade in dem i rena kampen för tillvaron.

Mången gång hade de det mycket bekymmersamt. Några små tjänster hade jag då nöjet att få göra dem. Och nu, då jag var i Uppsala, blev jag kallad upp till min f. d. värdinna, som nödvändigt — trots alla mina