Men — lyste det inte mitt över nere i matsalen? Var det en lykta, som stod mitt på golvet?
Till sin fasa fick han nu se främmande svarta karlar, som stodo framför det stora öppnade skåpet och voro i färd med att plocka ut allt silvret, som de kastade i en bredvidstående klädkorg. Se nu togo de också hans egen skål med hästskon i botten! Nej det fick inte ske!
Raskt sprang han tillbaka, började klä på sig och väckte brodern.
»Vakna Viktor, det är tjuvar på gården, vi måste jaga bort dem!»
»Jag törs inte, jag är rädd», svarade den yrvakne brodern, som var två år yngre.
»Karl XII:s bussar var aldrig rädda. Inte vill du väl att dom ska skämmas för oss! Jag ska säga dig, hur vi ska göra. Vi ska ladda våra salongsgevär —»
»Men inte kan vi skjuta dom, som ä’ så stora, med våra små gevär!»
»Nej — men vi ska smyga oss ut och gömma oss bakom de stora blå klockblommorna, du vet, som står alldeles utmed väggen framför salsfönstret, och så skjuter vi av våra skott, så kanske dom tror, att de stora kommit tillbaka!»
Sagt och gjort.
Vid knallen av de oförmodade skotten flydde också tjuvarna hals över huvud, lämnande allt efter sig i vildaste oordning.
Icke anade de, att bakom den skyddande blommuren sutto två små pojkar, som med förtjusning skådade verkan av sitt uppträdande på valplatsen.
Fram vågade de emellertid icke gå, utan sutto fortfarande kvar på sitt gömställe tätt tryckta intill varandra.
Då hördes vagnshjul komma rullande.
»Tänk, om de nu komma tillbaka och hitta reda på oss», jämrade sig Viktor.
24 Adolfsfors
