Sida:Adolfsfors 1920.djvu/378

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
373

fall var något bevänt med — så fick han sin vilja fram. Du vet att det var han, som styrde om den saken?» En halft lurande blick sköt över glasögonen.

»Ja» — han bugade — men sväljde så det han hade på tungan att säga.

»Och nu ska man emellertid tänka på sin framtid», fortsatte samma entoniga röst.

»Hm, av dina lärare har jag hört, att du ska ha sådana utomordentliga anlag för boken. Vill du studera?»

»O ja, farbror, det vore min högsta önskan!»

»Tycks vara samma eldfängda krut i dig som i far din! Hm — jaså — jaha vill du bli präst och min efterträdare i ämbetet, så ska jag då bekosta dina studier.»

Präst…! Han tyckte han från en solbelyst höjd föll ned i något mörkt… svart… inte kunde han bli präst inte, han som lovat Redson… att… att han skulle hjälpa finnarna!

»Du svarar inte —»

»Förlåt, farbror — jag… jag måste bli soldat!»

»Hm, jaså, man har redan sina egna åsikter och planer… jaha… då får man också hjälpa sig själv!»

Han kände att audiensen var slut — bugade och gick…

Så började 14-åringens ensamma marsch mot det drömda målet.

En svala, som byggt bo under takåsen, singlade ned, sköt förbi som en blixt och gungade sedan i vida lätta ringar omkring, innan hon på nytt svingade sig upp till boet.

Hans blickar följde hennes vackra flykt.

Ja — underliga äro Guds vägar… också jag kan nu med psalmisten säga »Svalan haver funnit en tillflykt, ett bo, där hon kan lägga sina ungar.»